mina röda ögon
läser de ord
som reflekteras i den
pöl
som dina tårar smaksatt
urskiljer ångest
i dess renaste
form
kanske är jag naiv
som försöker men
har inget annat val
för utan dig som du
förblir jag
ensam med mig själv
likt en ensam brandbil
som skvätter vatten
på en sol
vars värme lockar
jag vill
slukas i din eld
ge mig ditt mörker nu
vem som helst kan älska
en mänska som
aldrig känt sig svag
ge mig ditt nakna du
du kan skrika, gråta
rivas tänker
ändå stanna kvar
för två liv som levs till hälften
bildar i
slutändan ett helt
om du inte gör nåt rätt
så låt mig
älska dina fel
mina svala händer
klättrar långsamt
längs din iskalla
hud
som har gått i motvind länge
härdats genom hagel
åska, regn och
snö
om ensammast är starkast
så är vi ensamma
tillsammans
det är i dina brister
som
ljus kan sippra ut
likt en pelargon
som kapats
från sitt trygga bo
på väg att vissna
låt mig
va din spruckna vas
ge mig ditt mörker nu
vem som helst kan älska
en mänska som
aldrig känt sig svag
ge mig ditt nakna du
du kan skrika, gråta
rivas tänker
ändå stanna kvar
för två liv som levs till hälften
bildar i
slutändan ett helt
om du inte gör nåt rätt
så låt mig
älska dina fel
ett pussel inkomplett
mitt är likadant
tiden bytte månad
vi två vi blev kvar
du som så länge väntat
på en kärlek i rustning klädd
men du fick någon lika svag
du kan komma nu jag är beredd
Krokodiltårar 