Ordlöst mörker (âme soeur perdue)

Ordlöst mörker (âme soeur perdue)

möt min blick

i natthimlen

du som aldrig

älskat förut

 

vill ge dig nåt

att leva för

du som inte 

vågat tills nu

 

en sommarnatt

en solnedgång

en bänk, en kyss

ett liv

 

av väntan slut

bland tårars sus

ska himmelen

öppnas på nytt

 

i dina ögon

ett universum

av outforskade

land

 

å i ditt bröst

ett hjärta tyst

en spricka från en

kollaps

 

det kom så fort

en blick, tre ord

två sekunder av

eufori

 

kallsvett, gåshud

det är vår tur nu

att få somna med hopp

bredvid

 

du har varit ensam länge nu

dina hälar härdade av grus

 

ett blodrött mörker hänger över dig

bara mitt hjärta hör vad du gör med mig

 

ja du har varit ensam länge nu

men dina tårar reflekterar ljus

 

en livslång längtan hänger över mig

bara ditt hjärta hör hur jag behöver dig

~

 

din tystnad säger mig

mera saker om dig

än vad ord nånsin kunnat

 

å din

skyddssökande blick

visar mig vem jag är

 

det är det mest

logiska som finns

du och jag

 

tillsammans kan vi klara det här

(tillsammans ska vi klara det här)

 

du har varit ensam länge nu

dina hälar härdade av grus

 

ett blodrött mörker hänger över dig

bara mitt hjärta hör vad du gör med mig

 

ja du har varit ensam länge nu

men dina tårar reflekterar ljus

 

en livslång längtan hänger över mig

bara ditt hjärta hör hur jag behöver dig

 

ja du har varit ensam länge nu…

 

…men aldrig mer

 

möt min blick

i natthimlen

så vi tillsammans

kan se solen gå upp

igen

Ge mig ditt mörker (Negativa tal)

Ge mig ditt mörker (Negativa tal)

mina röda ögon
läser de ord
som reflekteras i den
pöl

som dina tårar smaksatt
urskiljer ångest
i dess renaste
form

 

kanske är jag naiv
som försöker men
har inget annat val

för utan dig som du
förblir jag
ensam med mig själv

likt en ensam brandbil
som skvätter vatten
på en sol

vars värme lockar
jag vill
slukas i din eld

 

ge mig ditt mörker nu
vem som helst kan älska
en mänska som
aldrig känt sig svag

ge mig ditt nakna du
du kan skrika, gråta
rivas tänker
ändå stanna kvar

för två liv som levs till hälften
bildar i
slutändan ett helt

om du inte gör nåt rätt
så låt mig
älska dina fel

 


mina svala händer
klättrar långsamt
längs din iskalla
hud

som har gått i motvind länge
härdats genom hagel
åska, regn och
snö

om ensammast är starkast
så är vi ensamma
tillsammans

det är i dina brister
som
ljus kan sippra ut

likt en pelargon
som kapats
från sitt trygga bo

på väg att vissna
låt mig
va din spruckna vas

 


ge mig ditt mörker nu
vem som helst kan älska
en mänska som
aldrig känt sig svag

ge mig ditt nakna du
du kan skrika, gråta
rivas tänker
ändå stanna kvar

för två liv som levs till hälften
bildar i
slutändan ett helt

om du inte gör nåt rätt
så låt mig
älska dina fel

 

ett pussel inkomplett
mitt är likadant
tiden bytte månad
vi två vi blev kvar

du som så länge väntat
på en kärlek i rustning klädd
men du fick någon lika svag
du kan komma nu jag är beredd

Natt & Dag

Natt & Dag

jag har förlorat en tävling
jag har förlorat ett vad

i minnet du en hägring
emellan oss ett gap

vi reste oss ur röken
båda två med ärrad hud

din rygg är allt jag ser nu
där våran åtrå fann sitt slut

~

jag har förlorat min kärlek
jag har förlorat en vän

vi gick från närmaste närhet
till en kall och mur-klädd gräns

du hamna i skottelden
till mitt inbördeskrig

ett vådaskott blev döden
på det som kunde vart vårt liv

~

jag har förlorat min livslust
jag har förlorat mig själv

jag gick tills benen gav upp
men nu behöver jag din hjälp

ur kärlek är vi födda
och för kärlek ska vi dö

men när benen blir till aska
bildar inte alla rök

Perrong 19b

Perrong 19b

ett stumt rop på hjälp

välsignat av ett svar

två fiskar emot strömmen

i ett svart och okänt hav

vi möttes mellan rader

tapetserade med hud

på perrong 19b

just när sommaren nåt sitt slut

dina ord blev kvar på tåget

mina fastna i din blick

där dina osäkra ben

sökte stöd när de gick

genom gator som vi drömt om

hela våra liv

på en trasig bänk, en kyss

under stjärnhimlen blev det vi

 

~

 

från varsin sida av ett rep

mot ett gemensamt mål

vi närma oss med myrsteg

men var så tätt intill ändå

för två negativa tal

multiplicerade blir plus

från ingenting till allt

långt bortom normer och förnuft

vi var rädda tillsammans

för att rädda varandra

min nocturne-svarta väg gavs ljus

när jag fick den med dig vandra

med karlavagnen på din arm

och din kropp intill min

så byggde vi ett vi i takt

med tårarna på din kind

 

förlåt, förlåt, förlåt, nej

snälla säg inte förlåt

förlåt, förlåt, förlåt mig

snälla förlåt mig

 

din gnista brinner ner

min värld den brinner upp

jag kan inte andas

du får ingen luft

jag går i tusen bitar

du går mitt itu

du vet inte varför

men du vet att det är slut

mitt liv tillbaks på noll

tillbaks till samma man

din kropp den ligger kvar

men ditt hjärta är nån annanstans

i tanken står vi kvar

på samma tågperrong

men nu släpper du min hand

andas ut och vänder om

 

förlåt, förlåt, förlåt, nej

snälla säg inte förlåt

förlåt, förlåt, förlåt mig

snälla förlåt mig

 

har älskat, jag älskar

kommer alltid älska dig

Dockteater (Utan utan utan)

Dockteater (Utan utan utan)

du räddade mitt liv

höll kniven mot min strupe

släppte

 

taget om dess grepp

så hänsynslöst och oförklarligt

hårt

 

som ett färglöst löv

tumult i vinden blåste

du

 

nytt liv i gamla vindar

i stormens sus

där vandrar jag än

 

jag försöker lyssna

men jag ser bara

dina läppar

mmm så mjuka

jag vet att ljuset

vid tunnelns slut

inte är stort nog

för oss båda

men om jag når dit

innan du gör

så väntar jag där

för jag kan inte leva

 

försöker bygga ett försvar

en mur på falska grunder

som ett prata med ett barn

vackra ord följt av blixtar dunder

 

vi definieras av

våra val och våra tankar

ett krav att slippa krav

i vårt hav på botten

där drunknar jag än

 

jag försöker lyssna

men jag ser bara

dina läppar

mmm så mjuka

jag vet att ljuset

vid tunnelns slut

inte är stort nog

för oss båda

men om jag når dit

innan du gör

så väntar jag där

för jag kan inte leva

(utan)     (utan)

(utan)     (utan)

(utan)     (utan)

(utan)     (utan)

jag är en marionett

(utan)     (utan)

(utan)     (utan)

(utan)     (utan)

(utan)     (utan)

medveten om trådarna

(utan)     (utan)

(utan)     (utan)

(utan)     (utan)

(utan)     (utan)

utan dig

står jag frusen fast

utan dig

så är jag bara smuts

 

försöker minnas vad du sa

ett nocturnesvart skratt i regnet

ifrån en himmel klar

kom ditt vrede så fånigt enkelt

 

lämnades jag kvar

en ängslig själ förföll

men dina kåta ögon gav

mig en sista blick

där är jag fängslad än

 

jag försöker lyssna

men jag ser bara

dina läppar

mmm så mjuka

jag vet att ljuset

vid tunnelns slut

inte är stort nog

för oss båda

men om jag når dit

innan du gör

så väntar jag där

för jag kan inte leva

(utan)     (utan)

(utan)     (utan)

(utan)     (utan)

(utan)     (utan)

jag är en marionett

(utan)     (utan)

(utan)     (utan)

(utan)     (utan)

(utan)     (utan)

medveten om trådarna

(utan)     (utan)

(utan)     (utan)

(utan)     (utan)

(utan)     (utan)

utan dig

står jag frusen fast

utan dig

så är jag bara smuts

 

en fågel i handen

flurazepam utblandat med vin

där i det djupaste vattnet

ett plötsligt rus av adrenalin

 

du bad mig stanna för natten

satt i klovar bakom din rullgardin

jag tror nog att det var skrattet

och din nakna kropp

som förtrollade min

~

*en dockteater du har mig i fångenskap och du drar mig längs trottoarer av glas och du sa följ kameran i den konkav som du la i din regi – hundra i vår publik – du styr mig från ditt bås på vinden ovan ljus och blå kulisser ligger det en hund begraven – inte du som gör de valen – gör allting för vem som helst när jag väl får känna smaken utav sötman de kan bringa – har nyckeln kring din bringa – snälla hjälp mig jag vill ut inte ruttna i din bur – ger inte ens ett ljud – av med hatten ser ett ljus men du säger en ska inte buga innan showen är slut…*

så jag följer dig 

Krokodiltårar

Krokodiltårar

ensam

bara stjärnorna ser

tårarnas blanka spår

längs min kind

 

väntan

på någonting mer

en famn att kalla min

bara min

 

längtan

efter något som känns

nåt annat än det här

något varmt

 

fängslad

min vision är bortbränd

en rödrandig arm

blir min flykt

 

vinden blåser kallt

i såren ligger salt

vi alla dör ibland

men jag ska aldrig, aldrig, aldrig lämna dig

~

 

drömmar

inte längre i färg

aldrig lagom grått

bara svartvitt

 

hudlös

allt är dalar och berg

jag hatar det jag fått

den jag blivit (den jag är)

 

din kropp den går iväg

min kropp den går isär

jag håller i vår värld

för du ska aldrig, aldrig, aldrig lämna mig

~

 

långsamt

å så långsamt

går så långsamt

alltid långsamt

allt för långsamt

å så våldsam

blir så våldsamt

aldrig nånstans

å långsamt

så tappar jag kontroll

 

kan inte andas mer

men vågar inte dö

impulser drar mig ner

men jag ska aldrig, aldrig, aldrig lämna dig

 

 

 

Mjuka tassar, vassa klor

Mjuka tassar, vassa klor

nio liv

nio för mycket

(må detta va mitt sista)

 

längs gömda vägar

går jag långsamt

(bringar otur till den som tittar)

 

en skugga som

sover på dagen

(ser skräcken i folks blickar)

 

ett iskallt skal

men inuti mig

(finns en klocka som högljutt tickar)

 

ett väsen en vålnad
beväpnad med tårar
jag skrämmer den
oinitierade
(jag håller om dig tills du kvävs)

 

med målande kysser
du för och jag lyssnar
jag överlever
jag lever utan hud
(det är väl bara sån jag är)

 

så låt mig kyssa din bruna panna

snälla torka mitt svarta blod

jag visar dig sjuka tankar

förklädda med vackra ord

jag har varit sådan länge

sju år borttappat mod

så håll mina mjuka tassar

och känn mina vassa klor

 

femhundra mil

i åska regn

(jag har ingenstans att gå)

 

en berömd profil

följer dina steg

(som en ljudlös metafor)

 

en skugga som

drunknat i mörker

(ses av stora såsom små)

 

din ludna slav

redo att dö

(tills mitt hjärta slutar slå)

 

ingen att skylla på
inget att tycka så
ingen kan fylla
ett hål som ständigt växer
(det sväljer mig inifrån)

 

mitt hjärta min svans ja
du håller balansen
jag faller, klöser tag
och drar dig ner
(det kommer alltid va vi två)

 

så låt mig kyssa din bruna panna

snälla torka mitt svarta blod

jag visar dig sjuka tankar

förklädda med vackra ord

jag har varit sådan länge

sju år borttappat mod

så håll mina mjuka tassar

och känn mina vassa klor

(se på mig)

(ta på mig)

(älska mig)

(snälla älska mig)

ta mitt liv

(bara nio kvar)

   femhundra mil

   (jag är framme snart)

 

ensista strid

(ett sista slag)

   ett sista liv

   (bara du och jag)

 

så låt mig slicka din bruna panna

snälla torka mitt svarta blod

jag visar dig sjuka tankar

förklädda med vackra ord

jag har varit sådan länge

sju år borttappat mod

så håll mina mjuka tassar

och känn mina vassa klor