ekot hänger kvar
ett ljud som ingen hör
söker efter svar
på frågor som aldrig ställts
haltar i ruiner
som en gång var vårt hem
vem märker en orkan
när ens hjärta står på glänt
det är först i det tysta lugnet
efter stormen som dina knän
viker sig för rädslan
som tynger din nakna själ
som fotspår i sanden så sköljs de bort
orden som en gång betydde nåt
ängsliga löv i en sommarvind
längs vågornas sång där vi somna in
som fotspår i sanden så glöms vi bort
konturerna finns kvar likt ett minne blott
ditt hjärta försvann till en annan strand
men kärleken min den är likadan
luften den är kvav
vi lämnade den så
i ögat står jag kvar
bland känslor som aldrig känts
en kärlek tunn och sliten
jag tog en kniv och skar
du tvättade bort vårt blod
med en tvål lika röd som jag
kvar på toppen av ett isberg
vid en strand där vågor slår
mot kusten som ett täcke
där vi båda en gång sov
som fotspår i sanden försvinner vi
en kvarlämnad kropp ligger kall och vit
dess kamp efter liv leder ingenstans
min själ förblir fast mellan hav och land
som fotspår i sanden så glöms den kvar
kärleken vi delade du och jag
vid regnbågens slut längs en horisont
bland hetta och regn så blir väntan lång
tråden brister snart
tanken den var fin
en dröm ack underbar
men så ungdomligt naiv
som vind i en snöstorm
som vattnet i vin
som sömnlösa tårar
i en tragedi
som ord i en sång
som glöd i en brand
som sol över en
hundragradig strand
det hamnar i skuggan, överses
som blod från ett hjärta som sitter fel
som fotspår i sanden
fuktig och kall
det betyder inget alls.
Krokodiltårar 